Om ett år, 2017 har Finland varit självständigt i 100 år. Det ska firas stort – men begreppet Finland som stat är betydligt äldre.
Professor emeritus Matti Klinge höll en intressant betraktelse i Nationalmuseet tidigare i veckan. Han var professor i historia vid Helsingfors Universitet 1975-2001 och har forskat mycket i finländarnas nationella identitet och idéhistoria. Han är känd som en kontroversiell debattör och flitig skribent. Han imponerade stort med sitt analytiska och logiska sätt att utveckla sina tankar om hur den finländska nationen föddes redan under den ryska autonomins tid (1809-1917). Han säger att första gången nämnes Finland som ett land eller en stat I Runebergs Julqvällen, en dikt i tre sånger som utkom 1841. I dikten beskrivs en julkväll under det turkiska kriget (ett av dem) där godsherren (majoren) och soldat Pistol får höra att Pistols son har stupat. Majoren erbjuder husrum och mat för resten av Pistols liv – de har stridit tillsammans och är vapenbröder- men han avböjer.
” Sagdt; men i högre gestalt sig reste den ädle majoren,
Fullare svällde hans barm, och hans blick, förklarad och manlig,
Mätte soldaten; han teg, han kände sitt hjerta förstoras.
Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda,
Heliga fädernesland, och den gråa kohorten från Saimens
Stränder, hans lefnads fröjd, hans femtioåriga stolthet,
Trädde på nytt för hans syn med hans vapenbroder, som fordom
Flärdlös, trumpen och lugn, med en jernfast ära i djupet. ”
Här är avsnittet på finska i Valter Juvas fina översättning:
” Korkeni ryhdiltään majur arvosa, rinta se paisui,
miehekkäänä hän, intoutuin, sotamiestä jo katsein
mittasi vaiti ja laajenevan sydämensä jo tunsi.
Suomi se eessään häll’ oli, syrjäinen, karu, köyhä,
rakkain syntymämaa; tuli Saimaan vartio harmaa,
päällikön innostus, viiskymmenvuotinen ylvyys,
kanss’ aseveikon mieleen taas, tuo jyhkeä joukko,
vankkumaton, juro, jäykkä ja rinnass’ sankarikunto.”
Här föddes enligt professor Klinge den finländska identiteten som förenade folket: de hade stridit sida vid sida och höll ihop hela livet ut. J.L. Runeberg beskriver det på ett mästerligt sätt